Filmcensur. På gott och ont.
Detta är en krönika som jag skrivit för Kulturjournalistkursen jag läser. Passade bra att publicera den här också.
Det har gått tio år sen Statens Biografbyrå satte saxen i en icke-pornografisk film. Det var i Martin Scorseses Casino där vi bland annat inte fick se Joe Pesci roa sig med att skruva fast en mans huvud i ett skruvstäd. De fick konsekvenser av att en upprörd regissör hörde av sig och med all rätt försvarade sin konstnärliga frihet.
Detta var inte första gången det censurerades i en film av Scorsese, även Robert De Niros blodiga kindpuss från Cape Fear kan hittas i byråns arkiv över våldsamma filmklipp. Scorsese fick som kompensation skriva ett öppet brev till biopubliken som visades på bioduken före filmen hur han beklagade sig över den svenska censuren. Båda dessa gånger kom filmcensurens vara eller icke vara upp i debatt och båda gånger var ?moralens väktare? starkare och byrån fick finnas kvar.
Statens biografbyrå i Sverige inrättades 1911 och var den första statliga filmcensuren i världen och har mest fokuserat sin censur på våldsamma scener som anses vara skadliga för åskådaren. Nu vill de alltså återigen lägga ner sin verksamhet, bland annat dess direktör Gunnel Arrbäck. Detta är något hon har jobbat för länge och har idag stöd av tre av de borgliga partierna. Det är inte så överraskande bara Kristendemokraterna som inte vill se något avkall.
Jag tror inte det är så att Gunnel vill göra sig själv arbetslös. Hon vill avskaffa den vuxencensur som fortfarande finns kvar idag eftersom den börjar bli ålderdomlig och inte används längre. Idag sätts bara rekommenderande åldersgränser som ändå bara gäller på biograferna. Men i det privata hemmet gäller inte dessa, där de bara fungerar som en rekommendation. Sen har kontrollen över tillgängligheten av filmerna förlorats. Idag kan nästan varenda tioåring med grundläggande datakunskaper ladda hem den senaste filmen där folk torteras till döds och där borde inte staten heller vara inne och peta. Det ska vara upp till föräldrarna vad som får ses och laddas hem.
Jag är lite splittrad när det gäller avskaffandet av byråns verksamhet. Givetvis tycker jag det är helt fel att klippa i eller totalförbjuda filmer. Inte bara för den konstnärliga och kulturella friheten utan att det är helt onödigt då filmerna kan ses som i sin helhet på andra sätt. Men jag är för att åldersgränserna ska bestå fast under någon myndigs ansvar. Som blivande förälder vill jag känna att det är mitt ansvar vad mitt barn ska få se och inte se, inte statens. 15-årsgränsen på bio idag borde vara öppen för yngre med vuxet sällskap. Som blivande förälder skulle jag aldrig sätta mitt barn framför en film jag vet de skulle må dåligt av men jag skulle nog också ha svårt i mitt yrke som biografmaskinist släppa in 10-åring med dennes föräldrar på Saw eller någon annan tortyrporr utan att säga en avrådande kommentar. Som sagt så är jag splittrad i frågan.
Ärligt talat skulle jag nog vilja se en 18-årsgräns på vissa extrema filmer. Mest kanske för att få dela biosalongen med en mer mogen publik men också för att vid 18 anses man, i alla fall av staten, att vara vuxen och får bestämma över sig själv. Där håller jag med Arrbäcks smarta kommentar till varför vuxencensuren borde avskaffas. "Om vuxet folk vill betala för att bli vettskrämda, då är det deras problem och inte samhällets".
Det har gått tio år sen Statens Biografbyrå satte saxen i en icke-pornografisk film. Det var i Martin Scorseses Casino där vi bland annat inte fick se Joe Pesci roa sig med att skruva fast en mans huvud i ett skruvstäd. De fick konsekvenser av att en upprörd regissör hörde av sig och med all rätt försvarade sin konstnärliga frihet.
Detta var inte första gången det censurerades i en film av Scorsese, även Robert De Niros blodiga kindpuss från Cape Fear kan hittas i byråns arkiv över våldsamma filmklipp. Scorsese fick som kompensation skriva ett öppet brev till biopubliken som visades på bioduken före filmen hur han beklagade sig över den svenska censuren. Båda dessa gånger kom filmcensurens vara eller icke vara upp i debatt och båda gånger var ?moralens väktare? starkare och byrån fick finnas kvar.
Statens biografbyrå i Sverige inrättades 1911 och var den första statliga filmcensuren i världen och har mest fokuserat sin censur på våldsamma scener som anses vara skadliga för åskådaren. Nu vill de alltså återigen lägga ner sin verksamhet, bland annat dess direktör Gunnel Arrbäck. Detta är något hon har jobbat för länge och har idag stöd av tre av de borgliga partierna. Det är inte så överraskande bara Kristendemokraterna som inte vill se något avkall.
Jag tror inte det är så att Gunnel vill göra sig själv arbetslös. Hon vill avskaffa den vuxencensur som fortfarande finns kvar idag eftersom den börjar bli ålderdomlig och inte används längre. Idag sätts bara rekommenderande åldersgränser som ändå bara gäller på biograferna. Men i det privata hemmet gäller inte dessa, där de bara fungerar som en rekommendation. Sen har kontrollen över tillgängligheten av filmerna förlorats. Idag kan nästan varenda tioåring med grundläggande datakunskaper ladda hem den senaste filmen där folk torteras till döds och där borde inte staten heller vara inne och peta. Det ska vara upp till föräldrarna vad som får ses och laddas hem.
Jag är lite splittrad när det gäller avskaffandet av byråns verksamhet. Givetvis tycker jag det är helt fel att klippa i eller totalförbjuda filmer. Inte bara för den konstnärliga och kulturella friheten utan att det är helt onödigt då filmerna kan ses som i sin helhet på andra sätt. Men jag är för att åldersgränserna ska bestå fast under någon myndigs ansvar. Som blivande förälder vill jag känna att det är mitt ansvar vad mitt barn ska få se och inte se, inte statens. 15-årsgränsen på bio idag borde vara öppen för yngre med vuxet sällskap. Som blivande förälder skulle jag aldrig sätta mitt barn framför en film jag vet de skulle må dåligt av men jag skulle nog också ha svårt i mitt yrke som biografmaskinist släppa in 10-åring med dennes föräldrar på Saw eller någon annan tortyrporr utan att säga en avrådande kommentar. Som sagt så är jag splittrad i frågan.
Ärligt talat skulle jag nog vilja se en 18-årsgräns på vissa extrema filmer. Mest kanske för att få dela biosalongen med en mer mogen publik men också för att vid 18 anses man, i alla fall av staten, att vara vuxen och får bestämma över sig själv. Där håller jag med Arrbäcks smarta kommentar till varför vuxencensuren borde avskaffas. "Om vuxet folk vill betala för att bli vettskrämda, då är det deras problem och inte samhällets".
Kommentarer
Trackback