Världen enligt Daniel

Att Ingmar Bergman gått bort idag har nog få missat och det går att läsa om det tillräckligt på diverse nyhetssidor och bloggar. Men jag tänkte iallafall skriva några rader om det.

Min relation till Bergman är främst genom hans filmer. Filmer som jag i mina unga år kanske inte var intresserad av utan något som kom till mig när jag ville upptäcka något mer än bara filmer från Hollywood. Min första minne är dock Fanny och Alexander som jag såg när jag var liten och hade en verkligen en stark effekt på mig, en obehaglig sådan, med tanke på alla hemskheter den förmedlar. Men när jag fått en "mognare" syn på film så har jag fallit för filmer av honom som; Hets (endast manus), Sommaren med Monika, Smultronstället, Persona och Det Sjunde Inseglet.

Jag har ofta fått höra när Bergman nämns att man inte förstår sig på hans filmer. Det är för svårt och deprimerande och av den anledningen att man inte gillar dem. Oftast sägs detta av personer som knappt sett en Bergman-film. Jag tror att det är mer så att man inte är intresserad av förstå sig på hans filmer. Det krävs ju mer av en som åskådare än till exempel en film av Michael Bay. Det är just viljan som är spärren om man vill förstå sig på hans verk och då kan man även förstå sig på hans storhet, betydelse och inflytande i filmskapandet. Då medföljer även kunskapen och rättigheten till att kritisera hans arbete, negativ som positiv. Jag tänker inte sitta här och argumentera vad det just är som gör han så bra och dåligt. Det är något man får upptäcka själv.

Jag tänker inte heller säga att jag kommer sakna Ingmar Bergman. För jag har inte just den personliga relationen till honom. Dock har jag som liten stått bakom honom i kioskkön på Fårö, fast då visste jag knappt vem det var. Min relation är som sagt till hans filmer och biografier och de finns ju kvar. Så han är endast borta i praktikten. Hans själ lever kvar i filmerna och där kan man komma honom nära. Mycket nära.