Världen enligt Daniel

De började väl, det började med en försiktig blinking. Trevliga samtal om gemenskap, livet och musik. Och det första mötet lika ljus som just den vårdagens första värmande sol och lika sött som mitt överdoserade av socker i mitt kaffe. Adjektiv som trevlig, söt, lättsam, cool, pratglad, filosofisk, intelligent, känslig snurrade runt skallen och fick sitt fäste med beundran.

Att samtala var inte svårt utan var tryggt och underhållande. Tankar om nästa träff sattes i kraft. Nu på annan ort, bussresa men pirrig förväntan. Leenden säger mycket så även en kram och en promenad hand i hand. Det fanns inget att vara blyg och tyst för. Samtalen rullade vidare över ännu en kopp sött kaffe. Men var det något extra eller var de det inte? Det var svårt att vinka adjö och jag började tro trodde på det där lilla extra. För det där lilla extra gjorde sig påmind i tankar och saknad. Efter ofrvilliga upprepande sms fick man någon sorts bekräftelse av liknande tankar och saknad. Det hade gått från väl till något väldigt hoppfullt. Men av våra livs skillnader och påfrestningar så tar försiktigheten över.

Trots besked om en lugnare relation var det svårt och fortfarande svårt att släppa tankar om att det här är något som kommer fungera ändå. Jag lurar mig själv ännu en gång och ser nu att beslutet är det bästa. Jag har alltid levt med tron att man ska ändå försöka trots att man vet att det trogligen inte kommer fungera. Att inte ge upp i första hand inför livets motsättningar. Men det gäller inte i denna gång. För beslutet är det bästa. För skulle vi försöka så skulle det göra ännu ondare än vad det gör nu. Det är inte lätt just nu men det kommer bli lättare. Det lovar jag.

Ord och meningar som man hört förut och ekon av tidigare förklaringar och beslut ekade i skallen. Därav att historiens upprepande. Min berg-o-dal bana historia. Det var därför smärtan gjorde sig påmind igen. Smärtan som kan beskrivas som tomhet, ensamhet och känna sig övergiven. Jag vet att detta är tillfälliga och är inte de sannaste. För jag förstår mer och mer och med det känner jag att jag kommit dig närmare än jag någonsin gjort. För det är inte över. Det är en förhoppningsfullt en riktigt cool och trevlig vän med glimten i ögat jag har kvar. Men även det måsta ta sin tid.

Förväntan och höga sådana är något jag kanske ska lugna mig med. Ta det som det kommer och ta det som ges. Istället för att känna sig besviken, bitterhet och få sitt självförtroende nedstampat. Det är lugnt. Jag bygger upp det igen. Förhoppningsvis till det bättre. Till att vet att det finns hopp för det jag vill finna. Även om det är att stå på ruta ett igen och upprepa allt igen. Men cirkeln måste sluta någon gång.

Tack för att du finns och tack för att ni finns.

Daniel