Är jag bara en filmträdare?
Jag är iallafall glad att jag fått det här jobbet denna sommar annars hade jag nog bara degat och varit sysslolös som tidigare. Suttit hemma och tittat på Allsång från Skansen eller nått utan att ens tänka på de där kreativa sakerna jag egentligen borde göra *suck*. Nu väntar jag bara för att köra upp och ta teoriprovet så jag kan få maskinistkörkortet så jag kan få börja jobba på "riktigt". Jobbet som maskinist är kanske inte något höjdarjobb, det är mest väntan under föreställningarna och man sitter bara och väntar på att filmerna ska ta slut så man får något att göra. Roligaste med jobbet är nog iallafall kontakten med publiken men det blir sällan eftersom man oftast springer bakom kulisserna. Jag jobbar med trevligt folk iallafall, så man är inte ensam som man oftast var på den förra bion jag jobbade på. Fast det lär blir sena kvällar här snart, men sena kvällar betyder oftast bra OB-tillägg.
Men nu har jag min uniform, lär mig det rätta knycket att riva biljetter och ska ha koll på 9 salonger samtidigt utan att stressa ihjäl. So wish me luck! Men jag får inte fastna där nu, jag känner jag att jag mer att utträtta än att bara vara en filmträdare.
En filmsnutt från Sagan om Ringen =)
Var föresten och såg Die Hard 4.0 i fredags på en personalvisning. Vi var bara två stycken i en salong för över 300. Så skönt att slippa allt prat, snaskande och mobiltelefoner som man annars får med när man går på bio. Filmen var dock rätt medioker, action imponerar sälla på mig längre, känns som man redan sett allt. Här var det mest blippande datorer och fingrande på tangenter mellan skjutandet och explosionerna. Våldet och svordomarna var nedtonade för att filmen skulle få 13 årsgräns i USA. Det gjorde att Die Hard-känslan inte fanns där som de tidigare filmerna hade. Bruce såg mest utråkad ut och filmens skurk var okarismatisk och ointressant. Dock var deras terroristplan intressant. Rykten på nätet säger att det är baserat på ett verkligt hot efter 11 september. Den blir dock godkänd för vissa scener som var godis för ögat och örat.
Jedikunskaper i krogkön
Det här är en krönika jag skrvit för Örebros universitets tidning Lösnummer. Men eftersom det vore roligt om flera läste den som inte får tidningen så publicerar jag den här. Finns även på www.losnummer.net.
Ibland kanske livet känns tråkigt och oromantiskt. Inget spännande händer och dagarna fylls med vardagliga sysslor. Tänk då vad livet vore roligare om det var som på film. Fast frågan är: Skulle det bli bättre eller sämre?
Tänk dig att du står i krogkön och blir nekad inträde men att du då kan använda dig av dina Jedi-kunskaper och med en enkel viftning med handen övertygar vakten att du inte är för full för att komma in. Eller du kanske hellre kör maffiastilen och får gå in köksvägen samtidigt som folk hjärtligt hälsar på dig när du smidigt och diskret trycker en hundring i deras hand.
Vore det inte häftigt när du ska förklara din kärlek för någon och du gör det med att sjunga Elton Johns "Your Song" och få backup av en stråkorkester, samtidigt som folk runtomkring ställer upp i ett lämpligt koreograferat dansnummer. Eller så kanske du har drömmar om att vara den tuffa hårda hjälten som inte har tid med kärlek och rider iväg i solnedgången på din motorcykel till tonerna av "Born to be wild". Låter som ett kul liv, eller hur?
Men denna fantasifulla och dramaturgiska goda sötma har nog en baksida. Om nu livet vore som en produktion från Hollywood, då är det nog också rätt förutsägbart och fyllt med klichéer där alla man känner är tråkiga stereotyper som sällan överraskar. Ditt liv är samtidigt styrt och kontrollerat av en manusförfattare och en regissör som gör allt för att du ska hamna i trubbel med dina antagonister. Inte en lugn stund om du ständigt måste slåss mot terrorister i skyskrapor eller galaktiska imperier.
Din film kanske visar sig vara en obegriplig europeisk film som ingen bryr sig om att se för att den är svartvit och alldeles för lång. Du är inte heller säker på om det kommer bli ett lyckligt slut eller inte. Jag tror faktiskt att det är få som vill ha sitt liv regisserat av Ingmar Bergman.
Så vårt vardagliga liv kanske inte är så dumt trots allt. Allt detta kan faktiskt finnas med i våra liv ändå, nämligen i biosalongen, där film hör hemma som bäst.